13 personer upplevde skärgården kring Örö och ett boende på ett genuint fiskarhemman. Mat och förströelse med bland annat en vedeldad bastu för-
nöjde deltagarna.

 Under en helg i tidiga augusti fick jag förmånen att åka med Oskarshamns kanotklubb på en helgpaddling till norra Vätterns vackra skärgård.

 Vid Bastedalens hamn samlades vi till en gemensam fika innan avfärd, vi tog beslut om vilken tur vi ville paddla och målet för dagen var glass i Askersund. Vi satte kurs norrut där ett ståtligt mottagande väntade, hela staden hade tömt sina förråd och gömmor och stod och krängde skräpet längs med gatorna. Loppis-festival! Jag har aldrig sett så mycket bråte samlat förut. Men det såldes även glass vilket lyfte dagen med flera meter.

 Söndagen bjöd på strålande sol och stilla vatten. Vi gled fram mellan öarna, upptäckte trånga passager och inspekterade söta vikar. Fåglarna sjöng lyckligt i den disiga blå himlen och vi småpratade muntert. Upptäcktsfärden gick förbi Olshammar där ännu en glassbox väntade. Sådana här turer är balsam för själen. 

 Man skulle kunna tro utifrån första anblicken på herrarna från Oskarshamn att vi var ute med en skröplig samling stofiler som solade sig i sin glans dagar och nostalgiskt levde på gamla meriter. Men icke! Som gentlemän väntade de in mig och underhöll med spännande samtal, mutade med glass och torkade aprikoser när min ork sinade.

 Herrarna är rutinerade paddlare som klarar att både bemästra storm och nätter i tält utan minsta besvär. De lagar sina kulinariska måltider på friluftskök och dricker fint vin ur välanvända kåsor. Måltiden avslutas med kaffe och en liten slurk whiskey med skogen som fond och en vacker solnedgång. Det återgavs i glada toner hur det gick till när dessa herrar var i vår ålder. Alltså, i runda slängar för 50 år sedan. Det var kanske bättre förr, men det var absolut inte lugnare! Det är bara den vita duken som saknas för att ge ett fullvärdigt intryck av en exklusiv herrklubb.

 Vi två damer på resan fick varm uppmärksamhet och många glada skratt. Paddlarflickor är ett särskilt segt släkte, envisa och med gott humör. Så trots åldersskillnaden mellan oss så hade vi mycket att prata om och många skratt. Nästa tur hoppas vi på ännu fler väninnor kommer med!

 På söndag eftermiddag packade vi åter in oss i bilarna. Med frid i ett leende sinne återgick vi till vardagen via riksväg 50.

  Sofia Kronhed Linköpings Kanot Klubb

Boskär 090606

 En skara på 12st tappra paddlare samlades i Bussvik för att ta sig ut till Boskär, denna pärla i Misterhults skärgård. Vädret var kyligt men soligt, ett perfekt kajakväder. Vi tar oss ut från Bussviken över Ärnöfjärd och sedan norrut genom Grönöskärgården. Det börjar höras synpunkter på fikapaus men reseledaren är omutlig och ingen paus tillåts förrän vi har havskänning vid Vakthem.
Havet ser inbjudande ut med måttlig sjögång och vind. Vi väljer att gå mot Ängösund som är en vacker led mellan Ekö, Istergås och Ängö. Här möter Åke upp som redan började sin paddling på fredagskvällen och därmed etablerat lägerplats på Boskärs östra sida. En väl vald lägerplats med avseende på kvällsljus och lä från den nordostliga vinden. När väl alla tält rests vidtog den obligatoriska rundvandringen på ön. Vi vandrar över slipade klipphällar på öns norrsida, hoppar på stenar på den västra, ser bedårande blomsterängar med dammar arrangerade av naturen, väl så vackra som om det varit gjorda av en trädgårdsmästares hand.
Efter rundvandringen var det dags för matlagning som alltid smakar som bäst under fältmässiga förhållanden.

Söndagens tur var planerad att runda Kråkelund och därefter lite cirklande i trånga vatten runt Långöarna. Vinden var frisk nordostlig och sjön var grov nedåt Kråkelund. Vi ger oss av och har en tuff överfart innan vi får lä nedåt Haneskär. Alla deltagare klarar utmaningen galant och parerar snyggt den höga sjön. Vi beslutar att avstå från att runda Kråkelund eftersom sjön blir ”krabb” under sådana här förhållanden. Vi tar oss in mot Granholmsfjärden ned till Djupesund där vi styr söderut, genom vägtrumman under vägen till Äspö. Vi passerar grunda dystinkande vikar med vass innan vi kommer ut på Borholmsfjärden och går under broarna mellan Ävrö och Utlångö och ytterligare en vid Jungfrun. Här kommer ytterligare en rolig vattenväg genom vassruggen och upp genom trånga vatten enbart framkomliga med kajak. Det kan vara bra för klubbens medlemmar att känna till dessa vattenvägar om vädret är hårt och gör det riskabelt att runda Kråkelund.

Nu återstår enbart paddling tillbaka till Bussviken. Vi tar dock inte den raka vägen utan smyger små vattenleder genom Torrmaren och bakom Avesteholmen och Gillerholmen. Olle muttrar något om att nu vet inte Waldem var han är. Men lugn, han kan sin barndoms vatten.
Väl tillbaka i Bussviken var det ett av solen och vinden märkt gäng, lyckliga och nöjda över en trevlig och lyckosam kajaktur i goda vänners lag.

En speciell eloge vill jag rikta till sällskapets damer Solvig, Lilly, Gunnel och Sylvana som tappert kämpade under en förhållandevis lång paddling med omväxlande motvind och hög sjö.

 Det var inte medvinden som gjorde vikingen stark
 Krister Waldem

 Turen började bra med lite sovmorgon, den här gången startade vi kl. 9:00 från IK70 (tack Carin).

Vi räknade ihop12 förväntansfulla deltagare. Hamnen i Mönsterås var både start och mål.

Det ryktades om att vi skulle hälsa på en konstnär, så vi trampade på västerut längs slingrande småvägar. Visst är den småländska lands-bygden härlig om våren.

Färden gick genom Älgerum, Rosendal och Norret.

Vid Nyebo svängde vi in på en gårdsplan omgiven av två röda lador och ett boningshus. Inte mycket skvallrade om konstnärlig verksamhet – till att börja med….

När vi slagit oss ner i gräset för att fika, kom konstnärens syster och hennes man och hälsade på oss. Konstnären själv –  Bengt Johansson – var utflugen.

-Var har ni kanoterna, frågade svågern. Ja dom har vi inte med, men vi cyklar också.

Därefter kom en lustig konversation igång om allt som kanotister håller på med. Kör motorcykel…och vi vinterbadar också, fällde Veino in.

När fikat sjunkit ner, hette det –kom så går vi skrotrundan! Bakom en av ladorna öppnade sig en värd av både underfundiga och uttrycksfulla skrotskulpturer.

Och det här med skrotkonst var bara ett sidospår. Bengt gör egentligen träskulpturer till offentlig miljö som bibliotek, parker osv vilket visades i den andra ladan.

Ett tips till er som inte var med, hälsa på hos Bengt i Nyebo.

Nästa stopp blev Skytteanska skolan i Ålem, känd för att vara den äldsta bevarade svenska skolbyggnaden i trä som fortfarande är i bruk – de ni! (skriv 1822)

Vidare österut och äntligen havet! Lunchen intogs vid stranden i Timmernabben. Några ungdomar badade ute vid bryggan. Vart tog nu alla vinterbadande kanotister vägen? Visst, det var för varmt i vattnet.

Kronobäcks klosterruin blev nästa kulturstopp.

Vi tog oss tillbaka till medeltiden med fantasins hjälp. Klostret har under en tid fungerat som sjukhus för spetälska – skönt att återvända till nuet.

Ubåten (upplagd vid en industrifastighet), som vi cyklade förbi utanför Mönsterås hade säkert också varit värt en besiktning – om vi hade haft tid.

Sträckan på 36 km fastnade kanske lite i benen ändå.

Ett hjärtligt tack Stefan, för en fin cykeltur med konstnärliga förtecken.

Lilly och Erik